snigelmamman

Vill dela med mig av ett par minnesbilder som jag lever med eftersom de små sakerna är högst levande i min broderivardag.
Ett nålbrev från klass 4. Gulligt, med små blommor i plattsöm på räknelinne. Innanmätet är vit flanell. Minns hur jag knåpade med detta, ett och annat stygn har tagit andra vägar än de som var tänkta. Men det är just det som gör det levande och charmigt. Nålbrevet har jag använt i alla år. Här förvarar jag mina broderinålar utan udd. De med udd finns i ett nyare nålbrev.

På min födelsedag 1979, fick jag ett silverfingerborg med namn och datum ingraverat. Ett härligt fingerborg som jag så gott som alltid använder när jag syr. Som synes på bilden är det lite buckligt efter ett par små tänder. De kom till för ca 12 år sen. Min dotter var jättearg på mig, minns inte varför men hon hade säkert sina skäl till det. Som straff för att jag varit dum, gjorde hon det värsta hon kunde mot mig - satte sina små mjölktänder i mitt silverfingerborg. Jag tyckte dock att detta var harmlöst och kunde inte alls bli arg på henne, själv skämdes hon förfärligt. Jag har valt att ha de små tandmärkena kvar, som påminnelse om vad man, som mamma, kan få för straff om man inte är snäll.



När jag, som liten, besökte mormor och morfar på Limhamn i Malmö, var det roligaste jag visste att sortera knappar. De sorterades i all evighet och gång på gång efter olika system - färg, storlek, form, 2 eller 4 hål. Åh, vad jag njöt. Mormor var lite bekymrad, tyckte nog att jag var lite konstig som inte lekte med leksaker. Men jag var så nöjd med den knappa sysslan :)  medan mormor satt vid köksfönstret och stickade.
I Skansens butik hittade jag denna fina knappask som alla mina pärlemorknappar fått boning i. Jag tror att en och annan av mormors knappar ligger där nu.




När mormor vid nästan 94 år lämnade detta liv, tog jag hand om hennes syskrin och knappask, förstås. Det var egentligen fina, gamla kaffeburkar - Kärnkaffe, svart ned röda och rosa rosor som lyste vackert i mina barnaögon. Burkarna innehåller smått och gott som, stoppgarn, nålar, spännen/hållare till strumpeband, nålar, kalsongknappar, gummiband, sysilke och knappar som sparats från utslitna skjortor och blusar.

Igår sken solen och det droppade inbjudande från taket när snön fick ge vika för värmen. Men idag är det åter lite grått och rått. Men i väntan på nästa solattack har jag gjort några blommor. Vill du också göra några? Följ beskrivningen och gör en, att användas som brosch eller gör många och dekorera bordet med.



Materialet jag använt är ullfilt i två färger (köpt på Panduro), broderigarn av blandade kvaliteter och några pärlor samt en nål som går att trä genom pärlorna med.



Börja med att rita ett mönster. Min blomma har fem kronblad och är ca 5,5 cm i diameter. Gör den yttre mallen först och gör ytterligare en blommall som är ett par millimeter mindre.
Klipp ut en del i vardera färg av ullfilten. Den lilla mitt-plutten gör du i samma färg som den störst blommallen.



Lägg den mindre blomdelen ovanpå den större. Klipp ett litet jack, 3-4 mm, mellan varje kronblad på den övre delen. Sy fast den med små kaststygn på den undre delen.





Lägg du på den lilla mitt-pluppen. Sy ner med lite längre kaststygn i en avvikande färg.



Sy en fransk knut i änden av varje "ståndare"



För att förhöja och få ett litet blänk sydde jag fast några silverpärlor.



Färdig!

Som lustbrodös med fritt broderi som största intresse, är det inte alltid lätt att finna motiv och framförallt finna inspiration till motiv att brodera. Att ha möjligheten att gå kurser för textilkonstnärer är, för mig, ett sätt att utveckla kunnandet i att skapa grund för textilt med hjälp av olika material och övningar som ökar seendet och förnimmelsen av bilder att brodera.
Att öva både ögat och handen i andra material än tyg och tråd, är utvecklande för mig. Övningarna vi gjorde för Henriette har jag kvar, både fysiskt, i pappersform där jag kan leta nya motiv, men även i minnet och sinnet för att på egen hand hitta egna sätt att hitta motiv.
Då och då, här i bloggen, kommer jag beskriva några övningar som jag ska testa och du är välkommen att prova tillsammans med mig.

Bogesunds slottsvandrarhem gör inte skäl för namnet vandrarhem. Det är så mycket mer. Visserligen får man bädda sin säng själv och nyttja toalett och dusch som är gemensam för ett antal rum. Men inredningen är mycket personlig med allehanda härligt kitschiga prylar och härlig fotokonst och reproduktioner av Lena Linderholm, förstås. Hon och Gösta är ju delvis bosatta på Vaxholm, när de inte njuter av livet i Provence.
Provence är också vandrarhemsparet, Andreas och Kickis, inspirationskälla. Det syns och smakas. Typiska "provencemönstrade" dukar, varma, glada färger. Och maten, ja, den kan man skriva länge om.
Till lördagens lunch fick vi en soppa på gröna ärter, mynta och vitt vin. Till detta serverades tre olika pajer, gjorda på Provencevis, med olivolja och dinkelmjöl i pajdegen, fyllda med godsaker som ädelost, mozzarella, lök, tomater, färska örtkryddor. Till detta fanns också ett traditionellt provencalskt saltbröd med färskost smaksatt med vitlök och örter.
Middagen serverades i den gamla kulturmärkta Parkvillan, inredd helt i Carl Larsson-stil, varmt och ombonat.
Lax, gravad i citron och dill och därefter långbakad i ugn på svag värme, serverades tillsammans med en varm, svart quinoasallad och en ljuvlig sås gjord på riktig fiskfond. 

Andreas berättar gärna och generöst om Bogeholms slott och vandrarhemmet. Han tar oss med till 16-17-18- och 1900-talets slottsliv. Minst sagt brokigt med allt från nytänkande och samhällsansvarige riksmarskalker till skatt galna grevar. En del av den intressanta historien kan du läsa om här.
Självklart, när det handlar om slott, kommer förstås tanken: finns det några spöken? Jajemensan, hela 24 stycken sägs det.

Så har du lust och möjlighet så gör ett dygns stopp på slottsvandrarhemmet eller förlägg en kurs eller konferens där.



















Fortsättning följer...

Mola är en sorts blus som Cuna-indianerna använder. Cuna-indianer är ett folk som lever på och kring ca 380 öar utanför Panama. Ett stolt och mycket självständigt folk med mycket gamla hantverkstraditioner, främst inom det textila området.
Som sagt, Mola är en blus med fantastiska omvända applikationer som gett namn åt applikationstekniken mola.
Tekniken bygger på att man har ett antal lager, enfärgade tyger ovanpå varandra. I dessa klipper man sig ner igenom lagren, viker in kanterna på varje lager och syr ner med små kaststygn. Mellan formerna pyntas det med olika broderistygn.
I vår övning fanns det, förutom de lager tyg vi fick, även en liten bit guldtyg, som vi skulle försöka hitta genom att placera former så spritt som möjligt på ytan. Övningen hette förstås - Jakten på den försvunna skatten. Jag hittade min skatt under den tredje formen.
Titta och njut på Molapanelerna som är sydda av verkliga mästare blan Cuna-indianerna.










Mitt påbörjade molaarbete. Ser du guldskatten i den översta ovala formen?









Fortsättning följer...

I helgen var jag på en härlig kurs på det vackra Bogesund, strax innan Vaxholm.
Kursen var verkligen ut i det okända, precis som kursledaren Henriette Ousbäck hade utlovat.
Några formgivningsövningar med olika teman bl a Den långa resan, Till vägs ände, Jakten på den försvunna skatten, satte igång broderilusten och inspirationen att skapa. Tre påbörjade bilder blev det, är nu full av lust...

Vi bodde, sagolikt. på Bogesunds slottsvandrarhem. En fantastisk kock med sin matinspiration från Provence. Detta betyder att maten var utsökt och mycket vacker.

Nu får bilderna tala!


Henriette Ousbäck


Första formgivningsövningens första moment


Andra momentet


Tredje momenten, val av motiv och överföring på tyg


Påbörjat broderi, detalj. Bild på resultatet kommer så småningom.









Fortsättning följer...

Muddarna i Bohusstickning är klara och jag är helnöjd. De är otroligt mjuka, garnet består av hälften angora och hälften merino. Då förstår ni, va?!
Mönsterstickning med 2 eller 3 färger och med omväxlande räta och aviga maskor som ger fin effekt. Stickor nr 2. Har påbörjat en mössa i samma färger och mönster, undrar om jag kommer använda den i år? Det börjar ju våras nu. Idag hade vi dagsmeja och fram på dagen blev det plusgrader. Men mössan får väl ligga till sig i så fall, till nästa vinter.



Av min goda vän Inger, fick jag denna underbara plåtask. Den kommer väl till pass och då med spår av nödvändiga prylar förstås.



Ytterligare en puke har skapats av mina händer. Även denna är laddad med förhoppningar och önskningar om framtiden. Fylld med idel godsaker som örter och kryddor, lavendel, fårull, näver, svamp, ett litet träägg. Alla ingredienser har sin särskilda symbolik och magi, i alla fall för mig.

Tycker om rosa. Rosa nyponrosor, rosa tulpaner, rosa garn, rosa drömmar. Sjalar som är rosa, själar som är rosa. Rosa muddar, rosa kuddar. Rosa på bal - underbara vals, Törnrosa - underbara saga. Rosarosiga kinder mot gnistarande vit snö, rosa vantar, rosa mössa. Mmmmm, vad jag tycker om...

Bohusstickning är inte en sticktradition från Bohuslän utan mer ett varumärke och företag som startade 1939 av Emma Jacobsson. Emma föddes i Wien, 1883. Hon var en envis och excentrisk flicka som inte alls ville passa in i de normer som gällde för socitetsflickor. Hon ville studera. Fadern tog med henne till Sigmund Freud som bara skakade på huvudet och sa till fadern att låta flickan gå sin egen väg.
Sagt och gjort. Hon inledde akademiska studier, men i samband med att hon träffade en svensk man, som hon gifte sig med, avslutade hon studerandet och flyttade med honom till Sverige. Han blev landshövding i Bohuslän och följdaktligen blev hon landshövdingska. Emma var god vän med Josef Frank som bistod henne i inredandet av landshövdingsresidenset. Hon var känd för sin goda smak.

Under nödåren i slutet av 30-talet och i samband med kriget, när exporten från stenbrotten i stort sett upphörde, bad man landshövdingskan om hjälp. Fattigdomen var stor och mat fanns knappt på borden. Man behövde hjälp med försörjning. Som nödhjälpsarbete fick kvinnorna sticka strumpor mm och fick för det en liten slant. Stickningen skedde till en böjran i grupp i Emmas hem. Stickningen utvecklades genom att Emma knöt till sig designers och så småningom blev tröjor, mössor och halsdukar i Bohusstickning ett begrepp och en lyxvara. De handstickade plaggen såldes på bl a NK och de till och med exporterades till USA med stor framgång. Tröjorna var eftertraktade och för de flesta blev en sådan tröja endast en dröm då de på 60-talet kunde kosta omkring 400 kr. En ofantlig mängd pengar på den tiden. Kvaliteten var mycket hög och kontrollen av de stickade plaggen var noggrann, inget fuskarbete släpptes igenom. När företaget var som störst, i början av 50-talet, var det flera hundra kvinnor som stickade i sina hem, på heltid, åt företaget.
När Emma var 84 år (1969) bestämde hon sig för att lägga ner företaget, efterfrågan hade minskat och kvinnorna fick andra typer av arbeten t ex inom fisk- och konservindustrin.

Idag finns inte den typ av garn att få tag på som användes i Emmas tröjor. Något liknande och handfärgat kan man få tag på här. Det speciella med Bohusstickningen är att det är många nyanser i mönsterpartierna. I de muddar jag gör är det 10 nyanser i rosa och rostrött. Det krävs dagsljus och hökögon för att ro i land arbetet.
En rolig, mjuk och go stickning efter ett diagram där inget varv är det andra likt. Total uppmärksamhet krävs.

En gnistrande kall och snöig februarisöndag. Termos med varm choklad, goda mackor och härligt sällskap av en glad och fotograferande make. Stilla och tyst. Några få bilar och ett par mindre sällskap med ryggsäckar och kameror möter vi. De försvinner snabbt och det blir åter tyst och stilla. En härlig förmiddag.

...via uppmaningen att stimulera till kreativitet på Facebook. Denna gång kom presenten från Madde. En jättefin filtad och broderad ullbrosch, i färger som passar mina kläder väldigt bra. Tack, snälla Madde. Nu måste jag sätta i gång att göra presenter, jag också.

Tänk att få sitta hemma i soffhörnet och bara vänta. Vänta på att mat och pengar eller annat mindre materiellt som t ex hälsa, lycka och välgång till andra eller glädje ska komma flygande alldeles av sig själv.
På 16- och 1700-talen provade man faktiskt detta genom att göra sig en puke. Puken var ett litet nystan som rullade fram på jakt efter mjölk. Rullade in i ladugårdar, sög mjölk ur korna och rullade sen hem till sin ägare och tömde sig.
Detta låter väl behändigt. Dock hade det ett väldigt högt pris - man tvingades lova sin själ till djävulen efter sin död. Detta tåldes att tänka på, men ibland hade den fattige inget val om man ville att sina barn skulle få leva.
Receptet på tillverkning av en puke kan tyckas skrämmande då innanmätet i nystanet kunde bestå av kol, avskrap från kyrkklockor, blod och utspottat oblat. Nio olika garn skulle spinnas av 9 olika sorters hår. Detta skulle ske i bastun under tre torsdagsnätter.
Den som avlöjades att ha en puke straffades med döden.

För ett par veckor sen var jag med på en workshop där vi gjorde vår egen puke, om än något moderniserad och endast under ett par timmar en fredagskväll. En del ingredienser var utbytta mot t ex avskrap från en ljuddämpare till en bil, en bit utspottat hushållspapper och något färre hår som vi inte spann av utan knölade ihop för att sen linda vanligt maskinspunnet ullgarn runt. Under tiden vi tillverkade, laddade vi våra puker med allehanda önskningar och förhoppningar inför framtiden. Jag tror inte någon önskade sig några materiella ting, det har vi redan så gott om. Och jag utgår ifrån att jag också undslipper djävulens garn.

För att förgylla den lilla puken blev den dekorerad mer lite stygn.

Ja, manlig logik säger att tvåändsstickning lika gärna kan heta tvestjärtstickning. Nåja, lite fyndigt är det allt.
HV:s stickresa har under januari gjort uppehåll i Dalarna. Jag hade tidigare, ytterst lite provat på, denna långsamma variant av stickning. Jag håller mig till mitt tema, iPhone-fordral. Rolig och mycket avkopplande stickning. Det går inte att sticka fort helt enkelt. Nu ska jag spara avslutningen till fredag och förbereda för en provlapp i samma teknik.

Jag hoppade på en utmaning på Facebook häromdagen. Den går ut på att inspirera till kreativitet genom att skicka ett handgjort alster under 2011, till de fem första som kommenterar inlägget. På samma sätt gjorde Britt, jag kommenterade. Bara någon dag senare kom detta underbara garn spunnet av henne själv av okardat garn, så kallad tott. Det vackra bandet runt härvan har hon brickvävt av sytråd, ja, du läste rätt, sytråd. Tack snälla Britt.

En sjal och halsduk har sett dagens ljus. Halsduken är till maken i mjukaste Lucca-garn och stickad i alpstickning. Kul och meditativ stickning.
När vi var i Thailand förlorade jag min kära sjal i Evillagarn och med mönster "Maria" från Eva i Stäket. Den försvann spårlöst från hyrbilen. När jag kom hem beställde jag genast samma garn i samma färgställning. Och sen tog jag fram den påbörjade sjalen i Schoppenwollegarn och kanten i Alpacka. Endast kanten var ostickad. Nu är den klar att användas, snygg men inte lika go´som den förra.